Nu är det 2014 och till våren blir jag två år. Under hösten har jag gjort både det ena och det andra. Men Agneta har haft fullt upp med annat och inte tagit sig tid att notera mina med - och motgångar. Hur som helst har jag gjort framsteg i spårskogen. Lärt mig leta på Agneta när hon knallat hit och dit. Och gömt sig.

Jag har också gått kurser. I rallylydnad och spår och specialsök. Detta ska in på min meritlista. Jag är snabb. Har lätt att fatta och är extremt otålig. På gott och ont. Kutar snabbt genom alla skyltar. Alldeles för snabbt. Hon som håller i snöret fattar inte tillräckligt snabbt. Snabbt, snabbt och snabbt. Tre på raken. Snyggt i koppel kan jag inte gå. Där har Agneta misslyckats kapitalt. Hennes vänsterarm har tagit stryk och nu börjar hon misströsta. Två dagar i veckan är jag på JR-hunddagis i Örebro. Där umgås jag med ett gäng trevliga jyckar. Hemma tränar jag uppletande och kan skilja på om det sägs: "Sök!" eller "Sök socka!". Jag är BÄST!

Grannarna skäller jag ut. Mindre nu är tidigare. Men om grannens lånehund står utanför dörren när jag ska ut, hojtar jag rejält. Man vet ju aldrig. Han kanske tänker göra intrång. I slutet av förra året jagade jag älg. Det var en upplevelse. En skön sådan. Agneta var inte av samma åsikt. Hon tyckte att den ynka halvtimma jag var borta, kändes som en halv dag. Konsig tidsuppfattning den människan har. Hur som helst kom jag inte hem med någon älgstek. Bara magen full med kvistar och barr. Tovar fortfarande.

Här softar jag på favvoplatsen. Tjing och pling från Ninka