perroninka.blogg.se

20 november tisdag

Det här är jag!

Ja, jag vet. Det är längesedan jag uppdaterade. Skyll inte på mig. Skyll på min ständige sekreterare. Agneta. Hon har börjat jobba så smått och då tycker hon att tiden inte räcker till. Bullshit! Man får välja. Till och från. Och nu har hon prioriterat annat.


Läst en massa manus och annat som gör att jag tvingas hänga i soffan i arbetsrummet och gnaga på hennes gamla skinnhandskar. Hon för sådant jädra liv när jag hämtar de nya i hennes jobbväska. Så dem skiter jag i.

I alla fall när hon är med.


Fast det händer att hon går ut med mig och gör roliga saker. Förutom de vanliga promenaderna, har jag som ni vet fått tillgång till en inofficiell rastgård. Rackarns om någon sätter lås och bom för den hemliga dörren! Då skäller jag ihop mina perrobundisar här i stan och sätter ner tassen.

För någon vecka sedan var vi där nästan alla. Tyvärr hade Sixten förhinder. Han var tvungen att åka till verkstaden med Sannas bil. Längtar efter Sixten. Han är ju ändå min bror. Fast det är ju Nacho också. Och vi gillar verkligen att brottas och jaga varandra.

Jag har blivit uppfinningsrik och lång och vig. Fattar inte att Agneta och Sten tycker att de behöver sätta gränser. Jag gör ju bara som de gör: står vid köksbänken och grejar när de gör det, hänger på köksbordet när det är middag och fördiskar bestick och tallrikar i diskmaskinen. Vill ju hjälpa till ju!

 

Från nu ska det vara slut med det. Jag ska lära mig gränser, som sagt. Nåja, jag är inte helt gränslös. Jag tuggar inte mattor längre och jag kommer, när de som bestämmer, ropar på mig. Jag kan vänta på maten och jag är, om jag får säga det själv, en mycket behaglig flicka som det är svårt att motstå.


Så här charmig är jag när jag är på förmiddagspromenad i mitten på november.