perroninka.blogg.se

 

 

 

 

 

 

4 juli 2012

Människokullen var det ja. I onsdags, 4 juli, kom Simon och Love. De är mina närmaste tillsammans med Ebba och Anna. Ungefär som kullsyskon. Kom gjorde också Simone, som är barn till Anna och barnbarn till Agneta. Då blev det liv i luckan! Alla skulle gosa och krama och leka. Och Simone hade en piptiger med sig. WOW! Gissa om jag blev uppspelt! Agneta har sagt att den får jag bara leka med någon gång ibland. Synd, för den piggade upp mig rejält. Jag kände verkligen hur jag fick kontakt med det vilda i mig. Tog några rejäla varv i buren – min minilya – krafsade loss på diverse tidningar på golvet och tuggade i mig lite wellpapp. Ja, ni vet väl hur det kan bli när man känner livslusten rinna till!? Man bara vill brista ut i skall och yl och alla möjliga urljud.

 

Simon och Love och en som är trevlig, men ingen i kullen direkt, Petter, tog kanoten och paddlade i väg. När de kom tillbaka hade de fångat en STOR abborre. Vi grillade den. Grillen doftar himmelskt, men jag får hålla mig borta. Orättvist. Och inte fick jag någon abborre heller.

Vi har haft nästan hela människokullen här. Först Ebba. Sedan kom Sten på måndagen. Med bussen. Jag tyckte inte om bussen.  Det upptäckte jag när vi skulle vinka av Ebba. Jag tyckte inte speciellt mycket om de andra bilarna heller. De låter så mycket och så svischar de liksom förbi utan att ta hänsyn till att jag är nyinflyttad valp med extremt bra hörsel och utpräglad signalkänslighet. Skitbilar. Men jag vänjer mig. I dag gick jag faktiskt över vägen. I koppel.

Skönare nosa in uteplatsen. Det ryktas om att en grävling bott där. Nu bor jag här!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lantlyan har sovrummet på övervåningen. Därför tyckte Agneta att jag skulle sova i gästrummet på nedre botten. Så nu sover jag där med henne. När hon snarkar, väcker jag henne med ett glatt slick i ansiktet och när solen går upp, tar jag med henne på en promenad i trädgården. Sedan sover vi till sju halvåtta.

 

Hon är så fixerad vid mina höfter, Agneta. Till och med när jag ska ut och kuta eller kissa, bär hon mig nerför förstutrappen. Kära nån! Hon kan ju inte bära mig upp och ner i trappor hela livet! Men nu bär hon mig inte lika mycket som i början och jag har redan ett större kliv än 1 juli. Och ibland hinner hon inte lyfta upp mig, för jag är snabb som blixten, när jag sätter den sidan till.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men det händer att det blir en väldig snurr på allt, och då är det skönt att ha en matte och husse som vet vikten av att bromsa motorn och coola ner systemet. En sådan grej hände mig häromdagen. Ska berätta mer om det sedan. Ordning och reda . En sak i taget.

 

Jag kom alltså till lantlyan i söndags. 1 juli. Agneta och Ebba sov med mig första natten. Det var tomt utan mina syskon. Två systrar och tre bröder har jag. Undrar hur de har det i sina nya lyor förresten? Nåväl. Det fick duga med Agneta och Ebba. Men inte luktade de lika gott som mamma Chica inte. Suck. Fick hålla till goda med en snuttefilt som hon gnuggat sig mot. På tal om den så kan just den få mig att dra igång med bäddning och annat knäppt. Magiskt.

Oj, jag glömde berätta om min ras. Perro de Aqua Espanol heter den. På svenska blir det Spansk vattenhund. Vi har funnits sedan urminnes tider och vi är oftast glada och trevliga. Dessutom är vi signalkänsliga och lättlärda. Bäst trivs vi när vi har schyssta aktiviteter. Spåra, hoppa över hinder, krypa i tunnel, zig zaga mellan koner och annat skoj. Sedan är det inte helt fel att lära sig att lyda och visa sina bästa sidor. Det kan nämligen löna sig i form av allehanda godsaker. I bästa fall en liten bit leverpastej eller lek med kul grej!

Den där långa promenaden som började i vintras, närmar sig sitt slut.
Snart får vi hämta Ninka, och sedan blir ingenting sig likt.

Allt började för nästan precis sex månader sedan. Vi gick en lång promenad. Himlen var isigt blå och snön knarrade under skorna, solen stod lågt som den gör i januari. Alla vi mötte rastade hundar.