perroninka.blogg.se

Om att bli med hund.

Om stärkande bad

Kategori: Allmänt

5 juli 2012 Och i går, 5 juli, fick jag simma för första gången i mitt liv! Vi tog bilen till en fin liten strand. Långgrunt med sandbotten. Vägen dit var krokig och guppig. Ogillar. Ogillar. Ogillar. Fast när vi väl var där, så lovar jag att det var värt det! Det uppspelta jag blev av piptigern, går inte att jämföra med det som hände vid stranden. Agneta gick ut i vattnet och plaskade med händerna och då plötsligt hoppade jag i och så blev det djupare och då började jag simma. Samtidigt började jag låta på ett sätt jag aldrig gjort förut. Förvånande. Nästan som människoprat. Jag tror Agneta blev lite skraj. Hon trodde väl att jag skulle bli kall eller drunkna eller bli rädd eller något annat knepigt. Blåskatarr. Men jag är ju en vattenhund och har simhud mellan tårna. Dessutom är jag faktiskt just hund och inte människa. Efter badet fick jag värsta kicken! Hittade ett fett myrbo som jag massakrerade. Jag gav mig den på att varenda myra skulle bort. Jag körde loss i en extremt snabb tass-stepp som varken Sten eller Agneta sett någon hund göra. Sedan drog jag runt vid strandkanten med nosen tätt mot marken. Härligt. Någon hade grillat där. Någon hade säkert kissat där också. Och mer. Mums! När jag var klar med mitt strandrace, var jag ljuvligt smutsig. Då tog Agneta med mig ut i vattnet igen och tvättade av mig. Fy så trist! Jag som jobbat på mig så många stimulerande dofter. Hon tyckte tydligen att det var för mycket speed i mig också, för hon torkade mig torr och höll mig en stund. Sedan minns jag inget mer. Antagligen slocknade jag. Ärligt talat var det rätt skönt där på filten, mitt mellan Sten och Agneta. Fast det skulle jag aldrig erkänna. Man är väl en självständig hund med integritet.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: