16 juli
I förrgår var det miljö– och socialiseringsträning igen. Vädret var hyfsat. Jag blev instoppad i transportlyan. Pep lite för att markera att jag inte vill sitta där, men tystnade snabbt. Somnade.

När Sten och Agneta släppte ut mig, var jag i Nora på Bryggeriet. Bryggeriet är ett sådant där ställe där konsthantverkare, konstnärer, författare och musiker håller till. Många små trevliga bodar. I en var det tillåtet för hundar. Jag gillar Bryggeriet.

Den första hunden vi träffade var en stor rackare, en Berner-sennen. Jag ställde mig mellan Agnetas ben. Efter en stund nosade jag lätt på den enorma nosen. Sedan fick det räcka. Matten tyckte likadant. Sedan varnade hon oss för att hälsa på hundar som såg opålitliga ut. Eller rättare: hundar som såg ut att inte vara vaccinerade. Bra tips! Jag ska ju ha min 12 veckors spruta om någon vecka. Därefter blir det friare nosande.

En minipudel, helt i min smak, var lättnosad, men matten där bara drog iväg. Synd. Det kunde blivit riktigt trevligt! Vi förstod varandra, jag kände det. Inte matten, men hunden.

Svart och morrig var en annan hund. Matten hade fullt upp att hålla den. Tur att hon och Agneta var på samma våglängd. Ingen jycke att bli bekant med. Dessutom hade han varit extra tjurig de senaste veckorna. Fy för tjuriga stora svarta hundar. Men senare under dagen satte jag ner foten.

Trevlig var däremot en ung fröken L som var nästan precis ett år äldre än jag. Henne fick jag hälsa på och hennes matte var mer positiv till hälsandet. Hon stannade hos oss ett bra tag. Klappade och talade om att jag var söt. Det vet jag redan men det är roligt när folk säger det.

Innan konserten, ja jag har faktiskt varit på konsert, träffade vi riktigt trevliga hundmänniskor. De var uppfödare av Bouvier des Flandres och visste hur man hälsar på en valpa som jag. Gosade och framhöll mina förtjänster. Teckningen och det sätt jag tog emot dem på. De sade att jag verkade vara en särdeles trygg tjej. I deras bil-lya bodde två jättehundar. Snälla.

Nu ska jag berätta hur det gick till när jag satte ner foten. När vi stod och hade det trevligt med Bouvier des Flandres folket, kom den stora svarta hunden med sin matte. Hon hade fullt upp att skuffa in den i bakdelen av bilen. Skällde vilt gjorde den. Jag är inte den som skäller i onödan. Agneta och Sten har bara hört skallet ett par gånger. Men då. När den stora svarta väl satt bakom lås och bom. Då gjorde jag det! Högt och flera gånger. Gissa om det kändes skönt att få visa att jag kan jag med.

På konserten med Anders Wallén, Albin och Ted Ström, ni vet Ted Ström som skrev Thorsten Flincks schlagertext, somnade jag. Agneta tycker inte att jag har anlag för recenserande. Ofint att somna på föreställningar, säger hon. Värre än att gäspa. Men hon tror faktiskt att jag kan ha en framtid som föreställningssierska. På de föreställningar jag somnar, sätter Agneta en femma. Om jag skäller och gör väsen av mig, sätter hon en etta. Hon tror nämligen att det är bra betyg när valpar som jag somnar. Då är stämningen och ljudnivån bra.

I Nora finns det Noraglass. Jag fick ingen. Agneta och Sten fick. Hasselnöt och vanilj. Istället för glass, skrämde jag några kajor. Kul! Slickade lite på gatubeläggningen. Säkert någon som tappat glassdetaljer där. GOTT!!!

Det var en bra dag trots att det bara var lite leverpastejsök.

16 juli söndag och kloklippardag. He he. Tror att Agneta missade en. En svart. Jag åbäkade mig. Sedan gav jag upp. Vet ju att klorna måste klippas. Annars vanlig dag. Jag är kinkig med maten. Agneta är orolig. Torrt torrfoder går bra, men blött går det sämre med. Agneta måste krusa och greja. Men då äter jag. Piggast är jag efter 17.00. då är det speed, hopp och vilda möten med Foppatofflor, byxben och en och annan tå.