24 juli 2012 Landet, ljuva landet. Om vi kunde bo här. Alltid. Man kissar fritt. Har sitt alldeles egna kotteri och kan tokrusa utan förbehåll när den sidan sätter till. Det finns nackdelar också. Typ jordgetingbon och nattliga besök av grävlingar. I förrgår hittade Sten och Agneta ett jordgetingbo som Kallegrävling snaskat runt i. Regnet vräkte ner och Sten öste igen hålet. Synd om min nos och mina tassar annars. Små ettriga myror finns också. Min mage ser ut som om jag har Röda hund. Tyvärr måste man huka sig i gräset då och då. Myrrackarna passar på. Fy! Och fästingarna. Jag är numer van vid fästingryck. Men ogillar. Precis som kloklippning. Trots att det handlar om millimetern bara. Vad ska det vara bra för? Jag utvecklas i rasande tempo. Dels är det det som jag lär mig i Sten och Agnetas skola, dels är det sådant som liksom kommer inifrån. Vaktandet och skällandet tillexempel. Plötsligt bara ville jag skälla när Sten eller Agneta gått ner till postlådan och var på väg uppför grusgången. Inget godis för sådant aktivitet inte. Däremot får jag massor av beröm och godis när de ropar kom och sitt och jag avbryter buslekar och glatt springer fram och sätter mig. Man har väl fattat att det lönar sig. Torkat levergodis är smarrigt. Har jag berättat att jag är ursöt och att alla andra tycker det också? I dag var vi en sväng till Nora igen och var jag gick föll folk på knä. Det var ”Åh!” och ” Ser ut som ett gosedjur.” Och naturligtvis: ”Vad är det för ras?”. Sedan tyckte Eva, som var på besök, att jag var trevlig och att jag var lätt att ha att göra med. Stolt! Håller svansen högt. (Sten och Agneta fick hög svansföring de med ☺) Här nedan ligger jag och vaktar.